King For A Day, Fool For A Lifetime

Ja då var ännu en vecka till ända, eller en vecka på jobbet iaf. Det här har varit den hårdaste veckan hittills tror jag, igår var det sjukt mycket post! Idag var det dock jättelite, jag var färdig redan vid halv ett. Det som är skönt med det här jobbet är att det aldrig känns tungt eller tråkigt (som när man delade ut tidningar till exempel). Lägsta-nivån är hög eller hur man ska uttrycka det.
Musiken på jobbet är en historia i sig. Under tiden man står och sorterar posten, det vill säga de första timmarna på morgonen, är det alltid musik på i stereon. Vad det är för musik skiftar å det grövsta, det kan vara allt ifrån 50-tals-klassiker till afrikansk folkmusik till Slayer. Alla som vill spela en skiva brukar få göra det. Det är inte ofta jag har med en skiva, de flesta skulle helt enkelt inte orka lyssna på såpass hård musik jag vill lyssna på den tiden på dygnet. Idag hade jag dock med mig något som gick hem hos alla; Beatles. Det var den där skivan med tjugosju låtar, alla listettor nån gång i tiden. Den är så jävla bra! Gillar man inte den gillar man antagligen inte musik. Hur som helst var det ingen som klagade och flera stycken började nynna/vissla med i de klassiska melodierna och stämningen var allmänt hög.
Häromdagen spelades det ett gammalt blandband med lite äldre hårdrock på och när en låt med Motörhead gick igång frågade den enda hårdrockaren där (förutom jag förstås) om jag gillade Motörhead (och särskilt frontmannen Lemmy). Jag svarade att det inte var några favoriter direkt och då sa han: "att vara hårdrockare och inte gilla Lemmy är ju som att vara kristen och inte gilla Gud". Då ägde jag honom totalt genom att svara: "jag ser det mer som hinduism än kristendom, det finns många olika gudar". Han höll med mig =)